Det här med pojkpussar har blivit alltmer sällsynt.
Ifrån att ha haft ett överflöd av dem får jag nu hålla till godo med någon enstaka på kinden nu och då.
Ja, Yngste kan fortfarande slå till med en på munnen någon gång, men de är ytterst, ytterst sällsynta.
Häromkvällen kikade jag in till honom då jag trodde att han sov.
Jag stod där och betraktade detta vackra barn som låg där så stilla och fridfullt.
Mitt hjärta svämmade över, som så ofta när jag betraktar mina barn utan att de vet om det,
och jag kunde inte hålla mig utan böjde mig ner och pussade honom försiktigt,
rakt på munnen.
Då hördes ett sömndrucket mumlande:
-Nu gjorde du ett misstag! Jag har munsår.
Och så vände han sig om och slumrade vidare.
Och mycket riktigt, nu, några dagar senare ståtar jag med ett munsår på underläppen.
Och inget medlidande får jag.
Nej då, både han och bröderna tycker att jag helt och hållet har mig själv att skylla.
Och det har de kanske rätt i.
Men det var värt ett munsår för den stulna lilla pussen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!