måndag 31 augusti 2015

En skylt att minnas


Mellan stallskjutsning, varuleverans och fler stallskjutsningar så tänkte vi oss att ta ett mellanmål på ett visst trevligt bageri, du lille och jag. Vi for fram, talandes om dagen, parkerade och gick in för att få information om att de stängde om tio minuter. Lite snopna, då vi hade laddat för detta, beslutade vi oss snabbt för en omplanering, vi bad att få ta vårt valda fika med oss och så blev det en picknick istället.

Vi traskade ut med vår påse, kaffe och dricka och fann oss en bänk där utsikten var behagfull åt ett av fyra håll och där fåglarna kom och gjorde oss sällskap på ett lagom avstånd. Där satt vi och åt smörgås och Blåbärskatalan, för sötfika måste man ha till mellanmål om sagda mellanmål inhandlas på bageri, småpratade och läste läxa.

Mitt i allt det där gemytet brast du ut i ett gapskratt.
- Vi kan vara här jättelänge!!!, kippade du fram.
Jag förstod inte riktigt men hade ganska roligt åt ditt skrattanfall.
- Alltså, vi kan sova här på bänken i två nätter!
Jag förstod fortfarande inte men skrattade nu ganska ohejdat jag med vid det laget.
- Men, titta på skylten mamma!
Då förstod jag.

Därefter spårade vi ur totalt, du och jag, där på bänken, fullt upptagna med att fantisera ihop den ena historien värre än den andra om hur vi skulle spendera våra 48 timmar där på bänken. Vi skrattade så tårarna trillade och smulor ifrån din Katalan sprutade så att även fåglarna blev jätteglada.

Efter att vi lugnat oss och gick mot bilen, utan att ha utnyttjat många bråkdelar av den generösa parkeringstiden, för att åka till stallet, stannade jag och tog ett kort på skylten.

- Varför tar du kort på skylten???!!!, 
frågade du medan nya skratt bubblade upp ur dig.

- För att jag vill minnas den här stunden så länge jag lever, 
sa jag och log lyckligt mot dig, 
min lilla lockboll.

Primörbetor, getyoghurt och smulat Isterband

Nu var det länge sedan jag lade ut ett recept här på bloggen (till Mellans glädje) så här kommer nu ett. Det är som så att vi i det närmaste har blivit sommarvegetarianer så här i skördetid. 
Jag ÄLSKAR skördetid!
Jag älskar att plocka i mitt växthus och att tillaga alldeles mjälla grönsaker.


Dagens recept är inspirerat av ICAs inspirationstidning.

Primörbetor, getyoghurt och smulat Isterband
för ca fem personer

1 kg färska betor av önskad sort

20-25 små färskpotatisar
rapsolja
salt

4 polkabetor
2 msk äppelcidervinäger
2 msk rapsolja
Salt

400 g Isterband av god kvalité

2 dl grekisk yoghurt
Getost efter smak
Salt

sallad

Koka kilot med betor i ca 30 minuter
När de är mjuka, häll av, spola dem i kallt vatten och gnid försiktigt av skalet

Sätt ugnen på 175 grader
Skrubba potatisen, lägg dem i en skål, ringla över rapsolja och salta
Lägg upp på en långpanna och baka dem i ugnen i ca 30 minuter

Skala polkabetorna och hyvla dem tunt, gärna i en mandolin eller med osthyvel.
Blanda Äppelcidervinäger, rapsolja och salt
Varva skivorna med blandningen i en skål och låt stå.

Sprätta upp korvskinnet och stek innehållet på ganska hög värme. Smula sönder.

Mixa yoghurt och ost
Smaka av med salt

Då var det dags för monteringen.
Rätten kan ätas varm, kall eller ljummen.

Grunda med potatisen
Skär betorna i klyftor och sprid ut på tallriken.
Strö över Isterbandssmulet
Ringla över lite av yoghurten
Dekorera med polkabetor och sallad
Servera resten av polkabetorna och yoghurten till.
Och så ett gott bröd förstås.
Voila!

söndag 30 augusti 2015

Nygrävda land

I våras, när det kom grävare och grävde för bergvärme bakom vårt hus, fick jag en arla morgon rusa ut och kapa plommonträd och gräva upp rabarber i en faslig fart innan de stora maskinerna brakat över både det ena och det andra.


De små rabarberna fick då ett litet ynkligt, provisoriskt hål och där har de vuxit i sommar så nu var det verkligen hög tid att gräva ett rejält land där de kan växa och frodas. 

Men det har även vuxit på den ursprungliga platsen trots total överkörning av stora maskiner och ett mycket skuggigt läge. Det har dock krävts både en och två tittar för att se vilka späda stjälkar som är rabarber och vilka som är kirskål för tjockleken har då varit bra lika på båda arterna.


Vid lite noggrannare efterforskning insåg jag att det mesta av roten var kvar. Jag grävde och grävde och grävde och fick så upp den här vackra bamseklumpen. Den och några mindre bitar fick nu följa med till det nygrävda landet, dock tror jag att jag kommer kunna hämta ytterligare plantor i åtskilliga år framöver på det gamla stället då bra mycket rot nog finns kvar där. Det får helt enkelt bli min egen lilla plantskola.


Det är inte bara rabarberna som trivs i det nya landet, hönsen hjälper så gärna till med gödslingen.
Dessvärre tar de även gärna min mask.
Dock får de hållas ett tag till.

fredag 28 augusti 2015

Upptäcksfärder

Allt emellanåt så kommer ju en bekännelse ifrån mig i detta forum, och här kommer nu ännu en.
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett inlägg om en katt och så kommer nu mitt andra. Det första kan ju förklaras av en chock men detta bottnar helt enkelt i att jag tycker synd om det lilla skrället, kanske till och med känner viss sympati för henne. Att jag inte trott att jag skulle skriva om en katt beror helt enkelt på att katter hitintills varit en ickefråga för mig, endast något att undvika.  Men som säkerligen förstås har inställningen förskjutits en något liten aning.

Vetskapen om att hon sitter ensam där i hönshuset medan pojkarna är i skolan och jag är hemma gjorde mitt hjärta lite mjukt. Så här har jag nu spenderat en timme med att sitta på verandatrappen och iaktta en liten kisse som bekantar sig med ännu en del av sin nya miljö. 


Och den är allt lite läskig den där nya miljön, spännande men man behöver hela tiden vara på sin vakt mot grässtrån som vajar i vinden, fjärilar som stilla flyger förbi eller takläggarens bil som plötsligt bara stod på infarten.


Då får man allt som liten kisse ta sin tillflykt in under den gamla verandan, stilla ligga och speja tills det där läskiga försvunnit.


För att sakta, sakta och obemärkt glida ut millimeter för millimeter.


Till dess man känner sig redo för nya äventyr och upptäckter.


Dock tar detta upptäckande så förfärligt på krafterna.

Hon är allt lite gosig men vad det straffar sig att umgås med henne. Jag börjar dock tro att det får vara värt det.

onsdag 26 augusti 2015

Mest prat



Vi hade en förtjusande helg i Karlstad vi damer.


Vädret var på topp och kvällarna var ljumma och ljuvliga och lördagen varm och härlig.


Vi for ut till Vänern, vandrade genom blåbärsskog, stannade och plockade, mumsade och pratade och pratade.


Väl vid vattnet picknickade vi på de solvarma klipporna.


För att därefter ta ett dopp i det blå, fantastiskt sköna vattnet.


Och så pratade vi ännu mer innan det var dags att fara tillbaka mot staden, hotellet och en kopp hett efterlängtat kaffe.


Det blev meze till middag och många skratt och mycket prat.


Åter på hotellet fortsatte vi med pyjamasparty på ett av rummen till dess att en efter en successivt  droppade av.


Det är allt fint med vänner!
Och tänk att vi funnits i varandras liv i 27!!! år.
Vi som är så unga!

måndag 24 augusti 2015

Katt

Äldste frågade så fint vid frukosten i morse om jag kunde tänka mig att köra honom till Fäboden för inhandling av hönsmat under dagen.


Jag lovade att klämma in det mellan dagens stallkörningar.


När vi nästan är framme så slinker det lite tyst ur gossen:
- Jag ska hämta en katt också.
- En katt!!!!, utbrast jag
- Ja, och nu kan jag inte säga nej, vi byter den mot tuppen.
-Mot tuppen! Han är ju inte ens med!!!
-Nej, jag glömde honom,


Erkännas skall att jag blev ganska upprörd. Vi är ju trots allt allergiska mot katt både jag och Yngste, för att inte tala om mormor.


Men med argumentationen att kattskrället var uppväxt utekatt och redan duktig på att fånga möss och att hon skulle bo i hönshuset samt det absurda och lätt komiska i situationen fick mig att mjukna något.


För att blidka mig ytterligare gav Äldste henne namnet Skrället, vilket var precis vad jag kallat henne sedan jag fått denna omvälvande nyhet.


När jag väl fick se Skrället kunde jag inte helt stå emot för hon är en synnerligen söt lite katt. Även att hon är ett skrälle. Vi ger det en månad och ser om det fungerar med hälsan.


Så här har letats fram både filtar och kuddar, matskålar och låda så att hon ska känna sig lite hemma där ute i det i övrigt tomma men nya hönshuset. 
Liten krake.

lördag 22 augusti 2015

Damer på vift



För att ha hållit mig hemma i princip hela sommaren, undantaget vår härliga tur till Åland, så kan man tro att jag jobbar på att ta igen lite resande så här på sensommaren. 

För ganska länge sedan gick jag i samma gymnasieklass som de trevliga damerna på bilden. Och nu många år senare ska vi tillbringa en nöjsam helg ihop i Karlstad fylld av samkväm och gamman. Väl på plats anslöt även M, min kära globetrotter till vän, så nu är vi sex damer som lämnat makar och barn hemma och här ska pratas kan jag lova!

torsdag 20 augusti 2015

Årsdag

Bildresultat för tårta


I förmiddags satt jag i solen och njöt och insåg att detta är dagen som bloggen fyller fyra år!
Så hurra för bloggen!

Det föranledde mig att göra en resa bakåt i tiden eftersom tanken med bloggen ifrån början var att få skriva av mig lite skrivarlust, då det jag saknat mest med skolan var träslöjd och uppsatsskrivandet, samt att dokumentera lite av vårt liv. Vill du följa med på en tillbakablick så har jag länkat detta inlägg för fullt. 
Bara att klicka och se var du hamnar!

Tänk så mycket som hinner hända under fyra år!
Glädje och sorg, vardag och fest och det har kommit att handla en hel del om familj, vänner och höns.
Och hela tiden så växer och utvecklas de där ungarna helt ohämmat.
De var tämligen små för fyra år sedan får jag lov att säga.

Bloggens första kommentar var ifrån A, som även var den som drev på för att jag skulle börja blogga, och min första kommentar ifrån någon jag inte kände var ifrån Rebecca på Hallonsemla, det var en stor känsla att inse att någon hittat hit och ansett det vara mödan värt att lämna ett spår.

En praktisk receptsamling har bloggen också visat sig fungera som. Mycket smidig att ha till hands när jag står på affären och undrar vad som ska vara i ditten och datten, och mitt mest besökta inlägg är just ett recept. 
Och så är detta ju även ett forum att få uttrycka sina åsikter i men också för att minnas.

Nu tar jag höjd för ännu ett år och vem vet, nästa år kanske jag ställer till med femårskalas.
Vill ni komma då?

måndag 17 augusti 2015

Tänk när vi är åttio...

Jag älskar nöjesfält!
Sköna bergochdalbanor och hisnande färder.
Jag tror att jag alltid har gjort det.

För väldigt länge sedan, när jag ansträngt mig så det knakat för att uppnå rätt längd och äntligen fick åka Loopen på Liseberg, fick min käre far ställa upp och åka i mitt sällskap. Det gjorde han gärna men när vi åter anträdde marken och jag omedelbart utbrast: 
-Igen!!! 
Så var han inte fullt lika villig.

Tack ock lov hade jag en lillasyster och med tiden växte även hon till sig i längd och det visade sig att hon hade samma kärlek som jag till nöjesfältens attraktioner. Många är de timmar som vi ränt runt på diverse stationära tivolin, bara stationära för vår far, av säkerhetsskäl.

Ett av de mest minnesvärda tillfällena var också på Liseberg den sommar jag var fjorton och min allra käraste syster var elva. Regnet stod som spö i backen och våra omtänksamma föräldrar försåg oss med varsin illgrön lång regnrock på en välutrustad bensinmack, därefter släppte de av oss och begav sig till torrare nöjen. Vi däremot sprang som skållade råttor mellan åken. Det var i princip ingen kö och vid flertalet tillfällen kunde inte bergochdalbanorna bromsa i rätt tid på grund av vätan och vi fick mycket nöjda åka ännu ett varv. Flumeriden for vi i om och om igen, det var ju som så att det inte spelade någon större roll om vätan kom ovan- eller underifrån. Sockervadd i Pariserhjulet var dock ingen bra idé upptäckte vi den hårda, eller rättare sagt den kladdiga, vägen.

Den aftonen hade vi biljetter till Grease med Pernilla Wahlgren och Lars Bethke i huvudrollerna. Sådana som vi är så utnyttjade vi var sekund och tog en sista tur precis innan det var dags att infinna sig på Lisebegsteatern och väl i kön såg vi oss lite diskret omkring och insåg att övriga teaterbesökare hade klätt upp sig och var riktigt tjusiga. Vi var faktiskt de enda vi kunde upptäcka som hade illgröna regnrockar, långa toviga och dyblöta testar på huvudet samt maskara på kinderna. 
Men vi hade väldans roligt!

Vid ett annat tillfälle, många år senare, när jag varit gravid eller nysnittad i en hel massa år för att sedan endast åka barnkaruseller, smet vi utan karlar och barn och bara åkte och åkte. Det hänger liksom i, år efter år trots att vi snart borde kunna räknas som mogna och förståndiga. Fast å andra sidan kan man ju vara mogen och förståndig och ha roligt också.


Så i torsdags var det så dags igen.
Dock fick makar och barn följa med denna gång, de har ju vuxit till sig och mäter över 140 cm hela skaran numer.

Och roligt har vi, så förskräckligt, systra mi och jag.
Och numer promenerar vi mellan attraktionerna, för det mesta.

Tänk när vi är åttio...

tisdag 11 augusti 2015

Skördar och utflykter


Vi gick till skogs Yngste, A och jag för att plocka blåbär och vilken glädje det är att leta just blåbär i år, många och stora står de bara där och väntar på att få bli plockade. Jag fann en lämplig sten omgiven av blåbärsris i alldeles lagom höjd och slog mig ned på den. Strax märkte jag dock ett bett i nacken och så ett till och ett på ryggen. raskt skuttade jag upp och frågade Yngste om han såg något.
-Mamma, hela ryggen är full av myror! utbrast han skräckfyllt.
Vi kan väl säga som så här att det är ju skönt att det inte precis är pintjockt med folk ute i skogen för jag var ur kläderna snabbare än någon av oss trodde var möjligt och stod där som en galning och viftade med de nyss urhoppade plaggen, vilket i och för sig var ett effektivt sätt att bli av med de små rackarna. 


I övrigt var turen lyckosam och vi kom hem med både blåbär, hallon och en kasse kantareller.
Yngste kokte egen sylt på den deciliter han själv plockat och han var mycket nöjd med resultatet.


Dagen därefter for vi på utflykt till Villa Lundberg, keramik och café, ett riktigt härligt ställe med gott fika till bra priser, inte nudda marken bana för barnen och vacker keramik. Ett besök kan varmt rekommenderas.


Jag kom hem med en form och en skål och tur var väl det med tanke på att vi behövde något att tillreda alla kantareller i. Det blev en paj med just kantareller och västerbottenost i, den gick inte av för hackor. Och salladen innehöll bara egenodlade grönsaker vilket är en lycka i sig.

På detta vis besparas hushållskassan en hel massa utlägg.


Det blev en skön stund i aftonsolen med goda vänner och god mat.
En sådan där kväll att stoppa i minnesbanken.

fredag 7 augusti 2015

Skördetid

Förra gången skyllde jag de glesa blogginläggen på konferensen och nu skyller jag dem på skördetid. 


Vilken härlig tid det är nu!
Vi plockar, eller mest är det jag som plockar men jag får sporadisk hjälp av övriga familjemedlemmar någon gång emellanåt, rensar och tar omhand.

Tomaterna i växthuset bara poffar sig klara och ingen gurka är så god som den egna. Vinbären mognade sent i år men kom i myckenhet och de sista jordgubbarna är nu sylt och syrliga band och några har jag torkat till vinterns müsli.


Idag tänkte jag ta mig ut i skogen för att undersöka om jag hittar några blåbär som vill bli mina.