söndag 29 september 2013

Stöten sprack


Min mortelstöt sprack mitt itu!
Hur kan en mortelstöt spricka mitt itu?
Min fina mortel med dess fantastiska historia har jag ju berättat om förut.
När nu stöten sprack itu visade det sig att den varit lagad tidigare och det var just i denna lagning den åter sprack.
Nu funderar vi och fantiserar. 
Hur sprack stöten första gången? 
När sprack den? 
Vad hände?

Ganska säkert är att vi nog dessvärre aldrig får veta. Vi får nöja oss med våra egna fantastiska ihopdiktade historier.
Men om någon därute vet hur man lagar en mortelstöt, så att den håller i si så där 50 år till som den förra lagningen måst ha gjort, och vill dela med sig av denna kunskap så tages det tacksamt emot. Det finns nämligen en sorg i allt det här.
Denna mortel är mig väldigt kär och den är sig inte alls lik utan sin stöt.

lördag 28 september 2013

Honungsfilosofier


Vårt skojande blev till filosoferande.
Tänk om honungsmönstret i frukostfilen på något sätt skulle bevaras till framtiden.
Tänk om en arkeolog om några hundra år skulle gräva fram den djupa tallriken och tolka det då fossila mönstret som ett skriftspråk.
Undra vad det då står i filtallriken?
Det får vi aldrig veta, då honungen inte kommer att bevaras till framtiden eftersom den redan smekt Yngstes gom och mättat hans mage. 
Men tänk om...


Italiensk Brödgrej


Det här med råvaror intresserar mig. Jag gillar att laga mat och känna att det är äkta och bra ifrån grunden. När jag väl börjat tänka i de banorna ligger det inte så långt bort att även börja fundera över miljön. Jag kan inte säga att jag är någon miljöhjälte, men jag försöker på vissa områden. Ett sådant område är vår köttkonsumtion. Vi tycker om kött här i huset och äter det gärna. Samtidigt vet jag hur köttindustrin påverkar samt hur den ser ut i andra länder vars priser och djurhållning konkurrerar ut vårt svenska kött med bättre djurhållning. Att jag dessutom har minst en son som vill bli bonde påverkar också mitt val. Det måste ju finnas en marknad för honom att verka på om hans dröm ska kunna gå i uppfyllelse. Således har jag valt att köpa mindre mängd kött men det jag köper är svenskt, gärna närproducerat och av god kvalité. På så vis blir det ingen kostnadsökning för hushållskassan men ändå en skillnad.

Vad äter vi då de andra dagarna?
Tja, inte vegetariskt i alla fall! (Åtminstone är det inte uttalat för då bleve det många matlådor åt mig.) Däremot påtalar jag ofta att pannkakor är en vegetarisk rätt. Det finns väldigt mycket outforskat och gott i denna kategori. Igår lagade jag en Italiensk Brödgrej till kvällsmat. Hade jag sagt Palsternackspizza med Taleggio och schalottenlök hade jag genast fått det där matlådeproblemet på halsen. Det blev väl inga stående ovationer precis men den fick ett godkänt betyg trots allt. Även utav min ytterst tveksamma mor som var på besök.

Receptet hittade jag i senaste numret av Buffé. Jag tog dock lime istället för citron och pressade även ut en del av saften över pizzan. Och jag tyckte resultatet blev bra, så bra att det kan hända att Italiensk brödgrej kommer stå på menyn fler gånger i detta hus.

torsdag 26 september 2013

Ärligt men en aning partiellt

Jag har fått frågan hur det kommer sig att jag valt att framställa mig som jag gör i bloggen, och jag har funderat över denna fråga. Mitt liv består ju av fler delar än de jag skriver om. 

Först och främst bloggar jag för att jag har ett trängtande skrivbehov. Jag tycker om att formulera ord till berättelser. Det har jag gjort sedan jag lärde mig denna konst. Jag tycker om att skriva för att roa ibland, för att glädja ibland, för att engagera ibland och ibland bara för att skriva.

Jag skriver inte så ofta om när jag är arg dels för att jag inte tror det är så intressant att läsa om och dels för att jag inte vill fokusera på det. Bloggen är ett sätt för mig att räkna mina välsignelser. Att lägga min energi på det som är gott i mitt liv, det som verkligen har ett värde. Min filosofi är att det som får mitt fokus även växer i min upplevelse. Fokuserar jag på kärleken och glädjen i mitt liv är det också det jag upplever dominerar.

Vad är då viktigt? Min tro på Jesus är viktig för mig. Min familj är viktig och den kärlek som finns emellan oss. Den vardag som så lätt glöms bort för att den är just vardag, den är viktig. Att se det fantastiska, roliga och dråpliga i vardagliga situationer är också viktigt. Att knyta ihop historia med nutid med framtid är spännande ihop med barnen. att följa med i gossarnas kloka funderingar. Och så att stöka i köket, för jag har slutligen landat i att det nog är just det som är min hobby.

Att jag oftast inte skriver om mitt jobb beror inte på att det är oviktigt men dels så är den världen till fullo inte min att skriva om. Och dels så är min hemmavärld den som ger mig mest energi. Skulle jag av någon anledning vara tvungen att välja värld skulle det alla gånger bli min hemmavärld som vann. Den värld som har mer bestående värden.

Där någonstans har jag hamnat i mina funderingar. 
Det är grunden till den Hanna ni får tillgång till här. 
Ärligt men en aning partiellt.

Det var lite skralt med nytagna egobilder så det blev denna. En mobilbild av en mycket blöt Hanna.

måndag 23 september 2013

Mera Ylvis

Ylvis har jag ju tipsat om tidigare och nu gör jag det igen. Jag är nämligen hopplöst såld på dessa bröder. 
Det verkar som att många fler fått upp ögonen för dem på sistone. Jag såg till min glädje att de var med på Skavlan i fredags och de verkar ofrivilligt ha fått till en hit i 



Önskas ytterligare underhållning av liknande art kan jag rekommendera:




för en stunds underhållning.

Ha det så trevligt!

söndag 22 september 2013

Schampo som offer


Det här med att flyga ifrån Göteborg är jag inget vidare duktig på. Jag vet ju min historia, som att Min allra käraste syster körde ut mig i god tid en gång. Vi satt och drack kaffe och pratade ända in i sista minuten. Vi tog farväl och jag gick till säkerhetskontrollen, bara för att där få beskedet att jag var inbokad på en flight cirka en månad senare. Resultatet blev att jag missade planet, fick boka om biljetten till en samma dag men betydligt senare och för en nätt liten summa samt snällt spendera den aftonen jobbandes vid min dator på Landvetter.

Med detta, och fler liknande händelser, i bakhuvudet tog jag denna gång ut i god tid. Jag hade nogsamt kontrollerat datum vid bokningen samt funderat över avgångstider. Här någonstans måste jag sedan drabbats av en black-out! Vid alla frågor om när jag skulle komma hem igen har jag sedan första dagen efter bokningen svarat att jag landar strax efter sju. Jag har sagt detta till min familj, till mina kollegor, till mina kollegor i Göteborg osv. 

Om man ska landa strax efter sju på Arlanda så bör man lyfta strax efter sex ifrån Landvetter, så mycket vet jag efter att ha jobbat den sträckan ett stort antal gånger, som värdinna. Följaktligen försökte jag boka en taxi till fyra då jag även är medveten om fredagstrafiken på västkusten. Taxiväxeln svarade, för mig helt obegripligt att, går det bra att vi kommer tio i fyra? Lite överrumplad svarade jag, ja. Och så blev det.

Jag tog adjö av mina kollegor i Göteborg, som skrockande undrade om jag verkligen hade biljett till rätt dag, och skuttade in i taxin. Chauffören var trevlig och vi samspråkade under färden. Trafiken var näst intill obefintlig och jag insåg att jag nog åter skulle få arbeta en stund på Landvetter då vi ankom redan kvart över fyra. Jag betalade, tog mina väskor och gick in, funderandes över om det var bäst att checka in min stora väska innan jag plockade fram datorn eller ej.

Då plingade telefonen till!
Min biljett!
16:35!!!

Hur är det möjligt?
Jag rusade fram till säkerhetskontrollen. Gickdet att göra något åt detta eller var det ohjälpligt försent?
Den man som satt och skannade in boardingkort var inte av den serviceinriktade sorten. Han informerade mig ljudligt om att incheckningen var stängd sedan 10 minuter och min resväska var alltför stor att ta som handbagage. Något som jag mycket väl visste. Tack och lov fanns en mycket serviceinriktad och empatisk kollega till den förste lite längre in vid säkerhetsbågen. Han hörde oss och uppfattade min prekära situation för att därefter ta kommandot. Han var tydlig med att han inte kunde lova något men han kunde hjälpa mig så att vi tillsammans skulle göra vårt bästa för att få hem mig i tid denna fredagseftermiddag. Nästa plan gick nämligen inte förrän vid nio och jag längtade hem trots min dumhet.

Säkerhetsperson två frågade om jag hade vätskor i väskan. Ja, svarade jag sanningsenligt och började tyst i huvudet rada upp dem schampo, balsam, värmeskydd, ansiktstvätt 1, ansiktstvätt 2, ansiktsvatten, deodorant... Hela necessären var ju för allsina dar däri. Det började kännas omöjligt hela försöket.
-Som schampo eller så? frågade säkerhetsperson 2 och langade upp min jättestora väska på röntgenbandet. När den gick igenom gummigardinerna var jag ganska säker på att min hemkomst skulle ändras till tio, halv elva tiden alternativt att jag skulle få slänga allt det där i huvudet uppradade och jag började fundera över kostnaderna. Säkerhetsperson 2 öppnade min väska. Där låg mina två necessärer bredvid varandra och däremellan en påse med schampo och balsam i. Säkerhetsperson två tog påsen, slog ihop min väska, drog igen dragkedjan och sa: Spring nu och Lycka till!

Förvånad tog jag min väska och sprang uppför spiraltrappan. Slängde en blick på avgångstavlan för att ta reda på gaten. Insåg att jag nu hade sju minuter på mig innan planet skulle lyfta. Jag nådde gaten där två damer torrt konstaterade att boardingen var avklarad och slut. Jag var för sen! Och dessutom var mitt handbagage på tok för stort. Jag borde ha checkat in det! Jag vädjade ännu en gång, jag var ju så nära. En av damerna suckade och sa, ja, ja följ med då så får vi se vad kabinchefen säger.

Oh, vad jag hoppades när vi gick där gången ned. Damen förklarade att jag var sen och hade för stort handbagage. Det uppenbara. Jag såg nog ut som en ledsen hund. Kabinchefen tittade på mig sträckte ut armarna i en yvig gest, sprack upp i ett stort leende: Det är klart vi ordnar detta! Det är ju fredag! Välkommen!

Jag tror att jag sken som solen när jag puttade min jättestora väska framåt i gången till min plats i planets bakre halva. Jag fick i vilket fall många leenden på vägen. Väl vid min rad studsade en man upp och erbjöd sin hjälp för att få upp jätteväskan på bagagehyllan. Jag tackade och tog emot och sjönk sedan, lätt omtumlad, ner på min plats.

Vänliga människor gör verkligen skillnad! Ingen av dem jag mötte gjorde något fel men två av dem gjorde mer än de behövde och de gjorde mig så glad. Och en schampo- och en balsamflaska är ett lätt offer för min tankspriddhet och för att få komma hem många timmar tidigare än både planerat och befarat.

fredag 20 september 2013

onsdag 18 september 2013

Religionsfrihet?

Idag är jag !
Jag är arg för att det verkar som att vi blott har partiell åsikts- och religionsfrihet i vårt land idag.
Jag blir arg för att det verkar som att journalister, de som ska bevaka samhällsmedborgarnas rättigheter, anser att någon med en icke politiskt korrekt åsikt eller trosuppfattning per automatik bör uteslutas ifrån olika positioner alldeles  oakttat deras kompetens.
Det kanske är lika bra att vi syr på en symbol på våra kläder, ett kors eller kanske en stjärna, så att vi inte riskerar att någon skulle begå misstaget att anställa oss, umgås med oss eller något liknande, utan att veya vår bakgrund. Vi är ju samma pack ändå, utan förmåga att tänka själva. 

Som sagt, jag är arg, och jag tar det personligt. Det gör dock inte Merith Wager.Så det kan ju vara intressant att läsa hennes syn på tillsättningen av ny arbetsmarknadsminister och därpå följande mediereaktion. Hon skriver inte i affekt, som jag.
 elahttp://meritwager.wordpress.com/2013/09/17/vemvilka-ar-de-sjalvutnamnda-asiktspoliserna-egentligen-som-tar-sig-ratten-att-forsoka-bestamma-vad-andra-manniskor-far-tanka-tycka-tro-och-saga-i-detta-land/

tisdag 17 september 2013

Avig och ambivalent

Jag är lite avig och ambivalent!
Jag ska fara till Göteborg imorgon, på Personalvetardagar. Just det är jätteroligt och något jag verkligen ser fram emot.
Men!
Det är just det där menet.
Det innebär nämligen att jag måste fara ifrån mina pojkar i en hel massa dagar.
Att jag måste bo på ett ensamt hotellrum, då min allra käraste syster, på den sidan landet helt har lämnat landet dessa dagar.
Så jag skämmer bort mina gossar lite extra mycket, steker pannkakor och serverar med mycket Drottningsylt, skjutsar dem när de egentligen kan cykla, tar extra lång tid med dem när de ska sova för att bara umgås.
Och packar min väska, lite avig och ambivalent.

söndag 15 september 2013

Hennes frukost och Kulturnatten

Vi hade en lördag späckfull med aktiviteter.
Det började för min del vid tiotiden med att det var frukost för damer i kyrkan. Och med damer menas även flickor, tjejer, kvinnor, tanter etc. Vi var en bit över tvåhundra stycken som fick avnjuta en frukostbuffé, massa trevliga samtal och en helt förträfflig föreläsning av Cajsa Tengblad om Självbild. Sålunda en mycket bra start på dagen. 

När frukosten så var avslutad framåt ettsnåret, det är oöverträffat härligt med lååånga frukostar, så kom maken, sönerna och lånebarn in till kyrkan och plockade upp mig för vidare färd in till staden. Det var nämligen Kulturnatt! En av årets höjdpunkter i familjen. Det är så fantastiskt roligt att testa på sådant man tänkt att man ska göra en längre tid, sådant man aldrig tänkt på att man kan göra och en hel hoper andra saker. Ett av problemen med detta är dock att det bjuds 704 olika programpunkter och timmarna är allt för få.


Vi hann dock med en hel del roliga saker såsom att träffa ett skönt gäng Airsoftare. Vuxna män som lägger ned tiotusentals kronor på att leka krig och lajva i kombination. Det var ett antal väldigt tindrande ögon i vårt sällskap kan jag lova. Dock är det 18-årsgräns på dessa leksaker så gossarna fick nöja sig med att prova kamouflage. 


Bygga bårar och ha dragkamp med de lekglada och trevliga grönklädda männen.


Hela stan sjöd av sång, skratt och liv. Jazz på ena stället, country runt gathörnet, elektronisk musik i ett valv, linedance som samsas med en nyckelharpa och hårdrock på varsin stump av gatan.


Och så Kulningen!
En fascinerande upplevelse då några få människor stod utspridda runt ån mellan två broar och Kulade till varandra. Hur folk började stämma in, pröva sina röster och hur vackert det blev. Ett litet smakprov har jag här även om det inte kan mäta sig med verkligheten så ger det kanske ändå en uppfattning.


Lite spontandans här och var. Just här med stickgraffiti i bakgrunden.


Och så all denna goda mat. Det är ju finurligt när var och en kan hitta något efter sin smak för att sedan sammanstråla och äta tillsammans. Just Samosa var jag ensam om att Oha över, och det har sin egen historia, men det är som sagt en helt egen historia. Den var god den här också även om den inte nådde de Kenyanska höjderna.


Då programpunkterna var så många och viljorna lite olika på grund av ålder så delade vi på oss en stund. Maken och de äldre gossarna gick på Parkouruppvisning medan Yngste och jag tog en tur på en fikaflotte längs med ån. Yngste fick till och med styra vilket var förfärligt spännande, både för honom och för övriga passagerare.


På flotten satt vi sedan vid små cafébord och färdades stilla under broarna där arrangörerna ställt upp glasburkar med levande ljus i. Det var allt en härlig upplevelse.


Lite origamivikning fick vi också till och mycket, mycket mera. Då jag inte hade min kamera med utan blott mobilen sjönk bildkvalitén dramatiskt i takt med att dagens ljus försvann så återstoden av upplevelser får ni försöka föreställa er i fantasin.

Det är mörkt. Mellan Domkyrkan och slottet är en tornerbana upplyst av levande eldar. Banan är avgränsad med rep och i mitten en träbarriär. Sidorna fylls på med mer och mer folk, spända och förväntansfulla barn, spända och förväntansfulla spanjorer, lite stöddiga ungdomar som sett detta tusen gånger förut och berättar det högt och ljudligt men ändå är där, vuxna som i smyg också är ganska förväntansfulla. Lite spännande musik med mycket trummor ljuder över den månghövdade samlingen. Vi var där trettio minuter innan start så gossarna står precis vid repet ganska nära mitten. Deras fickor är laddade med brända mandlar för att de ska orka vänta. Och så brakar det loss. Musiken byts till Rammstein, speakerrösten vrålar ut riddarnamnen när de stormar fram för presentation, eldsprutarna gör verkligen sitt jobb ordentligt. Det är en show som heter duga. Hästar, konster, riddare och eld, massor av eld, slagsmål och mer konster i över en halvtimme. Pojkarna var helnöjda!

När detta var slut marscherade vi i rask takt upp till slottet för en upplevelse av helt annan art, en Symaskinskonsert. efter att ha köat i 25 minuter tillsammans med alldeles för många människor i ett alldeles för litet rum och med alldeles för få brända mandlar blev vi insläppta i ett ytterligare litet rum med konstverk utplacerade på golvet. Där fanns i princip inga stolar så det var bara att slå sig ned på golvet. Då vi hade de minsta besökarna med oss fick vi plats längst fram. Efter en stund kom en lite blyg man i jeanstunika in och satte sig vid en symaskin placerad på ett tygbeklätt bord, han knackade lite på symaskinen, spänningen steg, han slog på maskinen, nu satt alla förväntansfullt, han började sy i ett stort sammetssjok samtidigt som elektroniska ljud plingade ut i rummet. Yngste somnade. Mellan muttrade och jag hyschade. 
Konserten fortsatte på samma vis. Ärligt talat så gick nog detta oss en bit ovanför huvudet. Vi begrep nog inte alls grejen. 

När vi kom ut brast Mellan förtrytsamt ut: "Trodde han att han lurade oss eller?! Det fattar väl alla att han gömt en Ipad bakom duken med de där ljuden på. Det var ju inte symaskinen han spelade på ju!!!"

Vi brast ut i ett förlösande skratt som bar oss hela vägen nedför slottsbacken. Men alldeles oavsett om vi begrep oss på detta eller ej så enades vi om att vi nu definitivt var en upplevelse till rikare. En upplevelse vi aldrig fått om vi inte hade haft Kulturnatten i stan.

fredag 13 september 2013

Subjekt istället för objekt


Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Igår kväll lade jag upp planer för ett riktigt mys på fredagsmorgonen. Jag gjorde frukostbullar med tranbär och gojibär i som fick jäsa i kylen över natten. Så i morse klev maken upp i ottan och satte på ugnen, jag klev upp en stund därefter och gräddade bröden, dukade och gjorde i ordning.

När frukosten var klar visade sig köket vara ekande tomt. Det var bara jag där. Efter ett tag droppade den ena efter den andra in, satte sig och åt, trötta, tysta och helt utan att kommentera mina ansträngningar.
Det kändes snopet!

Då kan man välja att bli sur över otacksamma och bortskämda ungar. Vilket jag primärt drogs till.
Eller så kan man njuta av att barnen är så vana vid att bli omhändertagna att det inte är en sensation när det händer samt att vi trots allt satt där tillsammans. Vilket jag bestämde mig för att göra. Hade jag blivit sur och givit luft åt det så hade morgonen garanterat blivit förstörd. Nu kunde vi ända skaka av oss morgontröttheten någorlunda, allt eftersom, i en helt okej start på dagen.

Och jag fick lite positiva kommentarer efter ett tag, när de piggnat till lite och när Yngste fått pilla av alla läskiga frön. Vilket gladde mig.

Tänk att man till stor del har möjligheten att styra sina reaktioner, att vara ett subjekt, inte ett objekt i sin egen vardag. Det är något att öva på allt mer. Något att ta till vara.

torsdag 12 september 2013

Efterlängtat blomsterinköp med charm


Idag for jag den där vägen jag planerade att fara i söndags men som inte blev av. Så detta fick bli min dag för blomsterinköp istället. Jag vet inte vem som odlar dem men hinken står där så troget vid vägkanten varje sensommar ända fram tills frosten slår till. Betalningen får man lägga i en rostig konservburk bredvid, utan lock. Och med det priset kan man kosta på sig två buketter tyckte jag, i synnerhet som jag inte köpte någon i söndags.

Dylika ordningar gör det så där extra trevligt att bo lite på landet. 

onsdag 11 september 2013

Föräldramöte utan fika!


Här kommer ett litet tips till lärare:
Se till att det finns fika på föräldramöten.

Varför?
Jo, det skall jag berätta.

1. Det är socialt. 
Föräldrarna sitter inte bara och stirrar i varandras nackar ivrigt funderande på vem som är förälder till vilket barn istället för att lägga fullt fokus på vad du säger. En relation underlättar även vidare samarbete om det skulle behövas under läsårets gång.

2. Det är trevligt. 
Föräldramötet blir något positivt och trevligt inte bara informationsgivande. Detta leder mer sannolikt till ett trevligare samtal om det som rör barnets vardag i skolan även hemma. Föräldrarna kan hänvisa till något positivt Xerxes mamma sa vid fikat. Detta torde skapa ett sammanhang för barnet och bidra till att knyta samman barnets olika världar. Istället för att haka upp mig på alla de där galna regelförslagen Xerxes mamma föreslog utan att jag höll med det minsta. Hade vi fikat ihop hade vi haft en början till relation och förhoppningsvis ett större uns av förståelse för varandras perspektiv.

3. Det är gott. 
Goda saker får oss att må bra. Det ger oss något att samtala om och föräldrarna får dela en positiv upplevelse vilket underlättar när det skall ringas, samlas in eller ordnas diverse saker.

Finns det då något negativt med fika på föräldramöte?

1. Det tar lite extra tid.
Ja, men det är det väl värt beaktat ovanstående. Sannolikt sparar det tid i längden.

2. Måste jag baka?
Det borde ingå i skolans budget att köpa en vetelängd eller två. Jag tror att skolan i långa loppet skulle tjäna in de kronorna på ovanstående positiva effekter.

3. Man ökar i vikt
Det är ju inte föräldramöte så förskräckligt ofta precis.

Mitt råd lyder således: 
Mer fika på föräldramöten!

tisdag 10 september 2013

Ute, ute, ute


Ute, ute, ute!
Jag kan inte få nog!
Jag tror att jag paradoxalt nog uppskattar solen och värmen ännu mycket mer nu när de egentligen inte skulle vara så närvarande, när de inte är självklara. Varje chans att sitta ute tas tillvara, fikaraster, lunch och vid hemkomst.

Att dessutom avnjuta dessa härligheter på min nya veranda som maken snickrat så förträffligt. (Trappan är inte klar ännu)
Sitta där bland slängda cyklar och barn som kommer och går, slår sig ned en stund för att sedan ge sig av en sväng, prata lite om dagen, om livet i de korta mötena.


Se vårt lands vackra flagga fladdra där bakom träden och fundera över just vår familjs flaggvanor. Vi flaggar inte så ofta men när vi gör det flaggar vi ordentligt. Jag törs nästan inte skriva detta då jag vet att min far är en ganska trogen läsare och han är en liten aning pillinoga med att flaggor ska vara halade 21:00 och om han visste att vår hängt där sedan i söndags finns risken att han blir något misslynt med vår behandling av fanan.


Jag sitter ute och njuter. Dricker mitt kaffe. 
Sitter så länge att middagen blir sen. 
Men det gör inte så mycket när några är på fotboll och några cyklat till stallet. 
Jag gräver upp min potatis och går in och borstar den. Men alla dörrar står på vid gavel så att jag får vara lite ute, även inne.

måndag 9 september 2013

Äppelkräm


Denna sol!
Och denna värme!
Det är så fantastiskt underbart att jag knappt finner ord att beskriva med.
När jag kom hem ifrån jobbet satte sig jag och Mellan, den enda av gossarna som var hemma, ute på altanen och lapade sol. Och där satt vi sedan, pratade, var tysta, njöt och pratade lite till ända tills dess att övriga familjemedlemmar började komma hem och alla magarna började kurra.

Då samlade vi ihop delar av gårdagens bordsdekorationer, fyllde på med några till och gick in och kokade Äppelkräm. 
Äppelkräm, det låter lika lent som det smakar.





söndag 8 september 2013

Grillning och samkväm


Att förbereda för vänners ankomst är en trevlig syssla i sig. Även när planerna om blomsterinköp spricker för att vi åkte en annan väg än den jag tänkt. Att då fundera på vad som ska pryda bordet istället för det planerade och finna att röda päronlöv, gröna hostablad, nyuppgrävd lök och potatis, äpplen, bönor och nyponkvistar faktiskt blir riktigt vackert i mormors silverskål på fot, det är en lättnad det.


Serveringsbordet fick den enda solros vars frö letat sig ned i en öppnad gödselsäck i vintras och där slagit rot för att nu stå i full blom.


Barnens bord fick en lite mindre variant av samma.


Och så kom gästerna!
Och vi har ätit så mycket att jag nästan mår dåligt. 
Vi bjöd på Coca Colakokta - och grillade revbensspjäll, glödgad färskpotatis, grillad majs, höstsallad, HemkäraHannas BBQ-sås och nybakade baguetter. Och till efterrätt åt vi Mintchokladfondant.

Det var vad vi bjöd på.
Våra gäster bjöd på ett fantastiskt sällskap, många skratt och en härlig eftermiddag och kväll.
Att sitta ute och grilla den 8:e september till långt fram på aftonen. Tända en brasa och hämta lite filtar men fortfarande kunna sitta ute och njuta i vädret, det är något att glädjas över. Och att då få göra det i samkväm med trevliga människor gör ju det hela ännu så mycket bättre.

Enkel fest


Ibland är det enkla verkligen fest!
När de säljer tre majskolvar för tio kronor så kostar inte ens festen särskilt mycket. Och det är bra mysigt att sitta och gnaga på nykokta majskolvar med smör och salt på, tillsammans. Och le åt förra årets fadäs då det serverades majskolvar och Yngste envist gnagde och gnagde för att efter ett tag förtvivlat utbrista: "Det händer ju ingenting!"

Det var nämligen inte så lätt att äta just majskolvar när alla de fyra framtänderna saknades. 
I år gick det dock alldeles utmärkt.


Med nybakade baguetter blir måltiden till och med ännu bättre.
Ibland är det enkla det bästa.

lördag 7 september 2013

Jobb


Tisdag och onsdag var stora delar av personalstyrkan på utbildning. En väldans bra utbildning dessutom. Det är dock lite ovant för denna människa, som är jag, att vara yrkesverksam så många timmar per dag. Alldeles särskilt gällde det tisdagen då jag fick fara till kontoret efter utbildningen och styra om lite saker. Att arbeta till halv sju är väl inte helt min melodi men ibland så. 
Bra dock att maken, på grund av Obamas besök, inte var välkommen till sitt jobb utan befann sig på hemmaplan och skötte hem och barn.


Allt hann han dock inte med så det var bara att knata ut i mörkret och hänga tvätt där på aftonen. Tänk att det är så varmt att tvätten torkar så galant trots att vi är i september. 
Det är härligt det!

Övrig tid har spenderats med de fina pojkarna. 
De är ljuset i mitt liv.

måndag 2 september 2013

Höstpromenad i solen


Mellan och Yngste fick skjuts med grannfrun ifrån skolan idag. Det är så förnämligt med goda grannar. När jag så kom hem kom strax en önskan om att gå på promenad, den långa slingan.


Och det gjorde vi. Jag skuttade ur mina högklackade och i sandalerna, hämtade kameran och så gav vi oss av. Mellan tog med sin videokamera.


Säga vad man vill om hösten men otroligt vacker är den.


Och många hinkar hade vi behövt ha med oss. En för nypon, en för slånbär, en för lingon, en för gräshoppor, en för vilda plommon och en för fina stenar. Nu hade vi inte ens en kasse med oss så nästa promenad är redan inplanerad och hinkarna förberedda.


Tänk vad man kan fåna sig och ha roligt med skuggor. I synnerhet sådana här långa skuggor. Det är lite som att gå in i en spegelsal, fast alldeles gratis.


Röda rönnbär och knallblå himmel. 
Den skönheten!


En stor engren släpade vi hem. 
Vem vet, kanske att den kan få bli bärare av lite galgar i vår hall. Den skulle nog trivas tillsammans med den gamla granen som redan står där.

söndag 1 september 2013

Skafferiet


Det är en stilla fröjd att glädjas länge över det att skafferiet fylls på allt mer inför vintern. Senaste tillskottet är lingonsylt och jag tror att den skall räcka över hela den kalla delen av året. Den står där i mitt fina skafferi, som maken byggt och tapetserat, och trängs helt fridfullt med Rabarbersaft, Jordgubbssaft, Blåbärssaft, Svartvinbärssaft och lite andra safter, Vattenlingon, sylter av olika slag och då mest Drottningsylt som nog är familjens samlade favorit, näst efter Hjortronsylt, men de bären har vi så dålig tillgång på. De trevligaste burkarna, i mitt tycke, innehåller marmelad. En bestående av Jordgubb, rabarber och vanilj och den andra av Jordgubb, rabarber och fläderblom. Den sistnämnda är så god att jag skulle kunna sitta och äta den med sked rakt ur burken. Det är som att äta sommar.


Jag finner en verklig tillfredsställelse över att bara gå in i skafferiet och titta. Mycket av det som görs i hemmet såsom matlagning, disk och tvätt märks ju inte några längre stunder. Men dessa burkar och flaskor visar ju på resultatet av mitt arbete under en så mycket längre tid och ibland är det skönt att njuta av sitt arbete, att få vara lite nöjd med det som åstadkommits. 

De fina etiketterna har en före detta kollega designat åt mig, och gjort en fiffig liten mall som jag har i datorn där jag snabbt och lätt kan ändra text och storlek. Det var väldigt vad det blev roligt med etiketter sedan jag fick den.