onsdag 17 juli 2013

Det griniga inlägget om GrönaLund

Då det var Äldstes egentliga födelsedag igår så for vi till Gröna Lund för att förnöja oss. Det blev en härlig dag i det stora hela och det kommer jag att skriva ett glatt och trevligt inlägg om strax. Men servicen ifrån den personal som sålde förtäring tarvar sitt eget inlägg. Det blev i det närmaste skrattretande emellanåt.

Vi anlände strax innan tolv på dagen och satte genast åstad med att åka så mycket vi orkade ända tills magarna knorrade, då föll valet på pizza, vilken var helt okej dock i minsta laget för de priserna men smaken var bra. Efter maten önskade föräldrarna kaffe och sönerna önskade att åka fler attraktioner. Föräldrarna gick således om hörnet, vinkade av gossarna och äntrade Ben & Jerry. Nu börjar det grinigt lustiga.

Kön var gigantisk. Överallt informerades vi om hur bra kossorna och hönorna, som bistått med råvaror till glassen, hade det. De fick nämligen friskt vatten! Hör på den! Jag bara undrar vilka hönor och kossor i vårt land får INTE friskt vatten. Till och med om vi letar upp den höna, i produktion, som har det sämst så nog får hon friskt vatten. Detta roade vi oss med att tala om medan kön knappast rörde sig framåt. Den man som stod näst framför oss, med fyra glassugna barn och några ytterligare, icke närvarande att köpa glass till, stod på tårna, redo att förse sin skara med vad de önskade. Han meddelade sak för sak och de fyra barnen agerade skyttlar ut till de väntande. När så de två sista beställningarna skulle iordningställas sa han; Nej, men det var våfflor de ville ha. Varpå den unga manliga expediten i kassan tittar oförstående på honom med våffelstruten i sin hand.

Nu krävs ett litet uppehåll i berättelsen för att beskriva delar av menyn. Där fanns glass i bägare eller våffelstrut, Belgiska våfflor med glass och grädde, Kombo av kaffe och glass i bägare eller våffelstrut, 40:-, Kombo av kaffe med Belgisk våffla med grädde, 49:-, om man ville ha glass till det sistnämnda kostade detta 10:- extra.

Tillbaka till förloppet invid disken. 
Kunden: Vi vill ha våffla. 
Den unga manliga expediten: Det här är ju våffla!
Kunden: Men vi vill ha en sådan våffla. (Pekar)
Expediten: Men, eh, det heter ju BELGISK VÅFFLA ju, det är ju ingen våffla! Det här är en våffla! (På ett sätt som att det vet ju alla, vad är du för pucko?!)
Kunden: Ja men vi vill gärna ha två Kombo med sådana våfflor.
Expediten: Ja, ni sa Kombo. Nästan alla som säger Kombo menar kaffe och glass.
(Nu hade vi kunder i och för sig stått där så länge att man hunnit snappa upp ett och annat men att begära att vi ska veta vad "nästan alla" säger och sedan anpassa vårt sätt att beställa därefter tycker jag är lite väl mycket begärt, men det är ju bara min åsikt.)
Medan expediten pustade och på alla sätt visade att detta var väldigt besvärligt började hans kollega göra i ordning två Belgiska våfflor med grädde och glass. Men nu uppstod nästa bekymmer. De var ju dyrare! Expediten tog, himlandes, betalt ytterligare en gång men lyckades missa en extra kula glass. 10:-
Betänk att vid det här laget var resterande kö tämligen upprörda, på expeditens beteende och icke serviceinriktade sätt, väldigt nära gränsen för vad som kan betecknas som oförskämt. För att inte tala om hur besvärad kunden var samt den väldigt långa väntetiden. Kunden stod där med sina smältande glassar, ytterst tålmodiga, men fikasugna barn och så skall expediten prompt ha honom att betala 10 riksdaler KONTANT, för det är så besvärligt för expediten att ta en så liten summa på kort. Då hördes "Bjud honom på den tian" muttras lite här och var i kön. Men nej, tian skulle håvas in! Kunden grävde i plånbok och ficka och fick så småningom fram 5 kronor. Nu började även vi bakom ilsket gräva i våra fickor för att hjälpa den stackars mannen ut till sin familj så han kunde få äta sitt fika innan det enda som återstod skulle vara välling. Dottern hann dock före med en femma och de fick äntligen komma därifrån.

Kunden därefter skulle bara ha en glass med en kula. Den hade hon fått vänta länge på och hon fick betala 29:- för den inte speciellt stora kulan. Vi konstaterade krasst att glassetablissemanget inte direkt gått under om de efterskänkt en tia tidigare.

Så blev det slutligen vår tur. Jag bestämde mig för att vara lätt högljutt tydlig och stegade fram, hov upp min stämma och deklamerade:
Två styck Kombo vardera med Kaffe och glass
Båda glassarna skall ha vardera en kula Vermonster
Den ena kulan skall ligga i en bägare
Den andra kulan skall ligga i en Våffelstrut.
Båda kaffe skall ha mjölk

Tydligt tyckte jag.
Ändå blev det fel.
Vi fick vardera en kula glass, men båda i bägare.
Vi bad att få det ändrat och fick det, hör och häpna utan några extra kronor emellan.

När så gossarna återkom var det dags för spunnet socker.
Även här en ung expedit men denne var trevlig och lite ny på att få till sockervadden på rätt sätt. Han kämpade tappert på och bad om ursäkt när det blev fel och tvekade inte att göra om. en mycket sympatisk ung man som kanske borde ha fått lite bättre introduktion.

Hans unga kvinnliga kollega däremot, var inte särskilt sympatisk, men väldigt effektiv. Hon langade ut den ena sockervadden efter den andra ur sin lucka. När vår expedit som bäst höll på med vår första, havererade kunden förres Sockervadd helt och hållet. Den liksom släppte pinnen totalt och hamnade som ett gigantiskt armband alternativt bandage runt den lille gossens hela arm. Hans fader försökte efter bästa förmåga lirka loss gossen ur situationen, och sockervadden tillbaka på pinnen på det där vuxliga lite kladdskyende sättet. Bäst som han står där med lätt olycklig min, sticker den kvinnliga, effektiva expediten ut huvudet ur "vår" lucka och häver ur sig på det mest snorkiga sätt: "You´r not supposed to turn it upp side down!"
Som om karln stod och dummade sig och på flit försökte få den där bollen att ramla av pinnen! det var ju precis tvärtom!

När vi fått våra mycket vingliga sockervaddar, var hon ledig i sin lucka och jag kunde inte låta bli att i vänlig ton påpeka situationen som jag sett den.
"Han vände inte sockervadden upp och ned. Den havererade och han försökte bara rädda den så gott det gick."
"Ja, ja, jag bara sa så!"
"Jag  tycker att det var oförskämt när ni säljer saker som inte är som de ska vara och sedan läxar upp kunderna. det är inte vad jag kallar service."

Jag tror att jag utvecklat en allergi emot dålig service och jag reagerar kanske för starkt ibland. Men samtidigt så har jag mer fördragsamhet om det inte kostar så mycket. Min åsikt är nämligen att med ett högre pris ska det följa bättre service. Men som sagt, det är ju bara min åsikt.

Jag lovar, det kom ett inlägg om allt trevligt vi hade också.

1 kommentar:

  1. Tänk att man aldrig upphör att förvånas! En charmkurs skulle man kunna sälja in där alltså...
    Till något annat... Igår var vi så trötta på en av våra tuppar (det är minst en för mycket) att Dennis sa: Nä, nu skriver jag till Hemkära Hannas son och frågar om han vill ha en tupp, sen köper jag en tågbiljett och åker till stationen med honom.
    Det skulle allt vara en snygg syn, en tupp på tåget med en lapp runt halsen som det står Hemkära Hannas son på :)
    Kram!

    SvaraRadera

Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!