söndag 30 september 2012

Surdegsbaguetter


Nu vet jag vad jag ska önska mig i födelsedagspresent: En Baguetteplåt!

I Jan Hedhs bok Bröd och kaffebröd finns ett recept på surdegsbaguetter med levain som smakade så underbart att jag tror att vi skulle kunna leva på detta, enbart. Dock blev de så platta i botten, eftersom jag bara har vanliga plåtar och därför önskar jag mig nu baguetteplåtar för att få till runda ovansidor och bottnar, så som det skall vara. Receptet då? 

Franska surdegsbaguetter
4 st
500 g kallt vatten
9 g jäst
100 g vit surdeg
100 g levain
800 g vetemjöl special
18 g havssalt

Börja med jäst och vatten tills jästen löst upp sig
Tillsätt surdeg, levain och vetemjöl 
Älta i 13 minuter på låg hastighet
Tillsätt saltet
Älta ytterligare 7 minuter
Lägg degen i inoljad plastlåda med lock
Låt vila i 1 timme

Dela degen i fyra bitar
Vik varje bit som ett treslag, på mitten och tryck, från höger och tryck, från vänster och tryck
Låt dem vila under duk i trettio minuter
Forma till baguetter
Låt jäsa, på mjölad bakduk som går upp ordentligt emellan dem, i 75 minuter eller i kylen över natten

Sätt ugnen på 240 grader med en tom plåt på nedersta falsen
Snitta baguetterna
Ställ in dem i ugnen samtidigt som du häller en kopp kallt vatten på den tomma plåten.
efter 5 minuter, sänk värmen till 200 grader
Efter 15 och 25 minuter, lufta ugnen
Efter 30 minuter är baguetterna klara
Låt svalna på galler eller ät dem varma

lördag 29 september 2012

Det dyrbaraste


 Jag tycker jag har väldigt härliga barn, för det mesta tycker jag det. Och igår tyckte jag det nog lite extra mycket. 


Äldste hade studiedag och på frågan vad han skulle ägna den åt ville han ta sovmorgon och sedan äta lunch och gå på Bondens egen marknad i sällskap med sin mor. Vem säger nej till något sådant?

Vi åt gott och pratade massor. Tänk att barnen är så stora att det verkligen går att samtala på ett givande sätt.


När vi väl kom iväg ifrån de ytterst bekväma stolarna och ut i regnrusket så fann vi både det ena och det andra bland alla trevligheter som stod till buds. Hjortronsylt, Kallpressad rapsolja, tomater av blandat art, potatis, jordärtskockor så nyupptagna att de var alldeles vita, leverpastej och isterband från ett gårdsslakteri och välrensade lingon. Allt lokalt producerat och sålt av producenten själv. Är inte det härligt så säg.


Dagens nöjen var inte slut där. Nej då, väl hemma fick jag sällskapet utbytt och Mellan och jag gjorde oss fina, satte oss i bilen och for mot den kungliga huvudstaden och den lika kungliga operan. Vi var ute i relativt god tid men en olycka på vägen, ingen allvarligt skadad men väl fem bilar som blockerade vägen, stoppade trafiken en god stund. När vi var väl förbi rullade det på bra en stund för att sedan åter bli köigt, denna gång var det vägarbete som var orsaken. 

Vid det laget började stressen över tiden göra sig påmind ganska ordentligt. Några smärre traffikförseelser, som jag inte närmare tänker gå in på här, en ruttomläggning, en felkörning, en rättkörning, några hastiga filbyten, tack till alla vänliga stockholmsbilister, en lyckad parkering, snabba språngmarscher, senare så slank  vi andfådda in genom dörrarna med EN minuts marginal innan föreställningen började. Det är vad jag kallar tajming det!

Att få umgås på tumanhand med två av tre söner under samma dag. Det är underbart och något att bevara i hjärtat. För jag inser, även om jag inte vill, att det kommer en tid när sådant blir mer sällsynt. Och då ska jag ta fram dessa dyrbara stunder och njuta av dem även i efterhand.

fredag 28 september 2012

Till Queen of Kammebornia m.fl.

Tidigt i morse lovade jag Queen of Kammebornia ett inte så pilligt recept på nyponsoppa med en relativt stor mängd soppa som resultat. Så här kommer det. Det är min mormors och därmed lite ospecifikt då hon lagade den mest fantastiska mat, allt på en höft.

Först bör nyponen plockas. Antingen ska de vara frostnupna eller så stoppar man in dem i frysen över natten, orensade och dana.
Nästa steg är att snoppa dem och plocka bort eventuella löv och stjälkar, kärnorna får vara kvar. Följaktligen ett snitt på varje ända av nyponen.
Därefter läggs de i en långpanna, stoppas in i ugnen på ca 60-70 grader och där får de stå över natten tills de är torkade, eventuellt med luckan lite på glänt.
Förvara dem i en lufttät burk tills de ska kokas.


Nyponsoppa
4 dl  torkade nypon
1,5 l vatten
Kokas tills nyponen är sönderkokta, på svag värme
Passera massan igenom en sil
Den kvarvarande vätskan bör spädas ytterligare efter smak, det kan behövas en liter eller så
Tillsätt strösocker också det efter smak, jag tar ungefär 2/3 dl
När smaken är som den ska, rör ut
1 msk potatismjöl
med kallt vatten och tillsätt i tunn stråle under omrörning.

Servera med lite vaniljglass och mandelbiskvier

torsdag 27 september 2012

Godaste Banankakan, jag lovar


Hos oss händer det alltemellanåt att det ligger några sorgsna bananer på fruktskålens botten, som ingen vill ha och som går ett allt mörkare öde till mötes för var dag som passerar. Och vad är då bättre än att baka en banankaka på dem? 

Inte den vackraste kakan kanske, men jag kan lova att det är en av de godaste. Sju sorters kakor är en bok jag håller högt, men den banankakan som är med däri står sig slätt emot denna saftiga sak. Receptet då? Det kommer här:

Banankaka
150 g rumsvarmt smör
3,5 dl strösocker
2 ägg
2 mosade bananer
1,5 dl hackade nötter av valfri art, jag blandade hasselnötter och mandel idag
150g hackad choklad, jag föredrar mörk men det är ju en smaksak
0,5 tsk salt
270 g vetemjöl
1 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
1,5 dl mjölk

Hacka mandel och choklad
Mosa bananerna
Blanda torrvarorna
Rör socker och smör poröst
Tillsätt ett ägg i sänder och rör ordentligt emellan 
Rör i bananer, nötter och choklad
Till sist tillsätts växelvis mjölk och torrvaror
Smörj och bröa eller cocosa en 2 liters form
Häll i smeten
Grädda i 175 grader i 75 minuter

Om man tycker den är alldeles för brun och tråkig går det utmärkt att röra ihop en glasyr bestående av enbart rumsvarma ingredienser. Detta skall dock inte göras innan en planerad infrysning men fungerar utmärkt efter en upptining.

Glasyr
4 msk smör
8 dl siktat florsocker
7 msk kaffegrädde
ev några droppar karamellfärg

Rör först smöret mjukt
Tillsätt florsockret lite pö om pö
Rör ner kaffegrädden tills rätt konsistens är uppnådd 
Och så den eventuella karamellfärgen

Bred glasyren över kakan och vill man skoja till det ytterligare går det utmärkt att strö cocos över.

Postorderkatalogspyssel

Det är så roligt när det dimper ner flera postorderkataloger, gärna för kläder, på samma gång. Då är det som att pysselnerverna spritter här i huset. Något måste de användas till, de där vackra, glansiga sidorna!


Efter ett visst klurande blev skapandet av ett vulkanlandskap med omgivande hav, utav iturivna blanka papper, Yngstes sysselsättning en lång stund.


Mellan gav sig på Gudrun Sjödéns vackra katalog, efter att jag nogsamt gått igenom den och rivit ur de intressantaste sidorna. Och då Äldste och Granflickan kom från skolan delgav han sin kunskap i askvikningens konstart ven till dem. 


Resultatet blev att jag nu har ett helt litet lager med vackra pralinaskar till kommande "Gå-bort-presenter".


Tank vad bra att det kom så många Postorderkataloger just idag.

onsdag 26 september 2012

Drömmen om Bilen

Maken med föräldrar sitter lyriskt och letar tjusiga, välbevarade bilar ifrån 60-talet. Jag iaktar och drömmer om en Jaguar, valfri årsmodell. Det skulle vara något att frakta hönsfoder i det!

tisdag 25 september 2012

Googlande

Emellanåt går jag in på Statistik här på bloggen, bara för att det är så roligt att se vilka sökord som leder läsare hit till HemkäraHanna. Och så blir det en liten fundering vilket inlägg det var som genererade denna träff och hur livet var just den dagen då inlägget skrevs. Det är en av alla de roliga sakerna med att blogga, tycker jag, att det blir en dokumentation över det bästa i livet, vardagen.

Några av sökorden är helt logiska, andra är mer lustiga. Och en del fann nog vad de sökte medan andra antagligen behövde söka vidare. I vilket fall: 
Tack för besöket och välkommen åter!

hemkärahanna
noter
upplandskubb
mazariner
äppelsvarv
glaskringlor recept
skrubbelurer
ceasar sallad
hönor
frukostbröd
vårgardiner
carnitas
ta av dig skorna
christine meltzer
majspannkakor
märtas skurna chokladkakor
pytt i panna

måndag 24 september 2012

Bärbar, eller åtminstone släpbar

Jag är så glad för att det finns moderna stormkök, i synnerhet när jag ska vandra. Normalt sett så vore jag överlycklig för en vedspis men en portabel sådan, med sina dryga kilon och ved därtill, hade varit besvärligt att kånka runt på uppe på fjället.

Men rolig är den, det tycker jag. Och jag kan inte annat än att beundra uppfinnaren, vem det nu kan vara.

söndag 23 september 2012

Familj?

Att ingå i en familj är något fantastiskt. 
Att så självklart höra ihop med andra människor som finns där på bra dagar och på dåliga. Både när jag förtjänar dem och när läget är det omvända.
Begreppet familj har vi vänt och vridit på en hel del de gångna dagarna. 
När är man familj och när är man släkt och när är man inget av det?
Inte en helt självklar sak att svara på, men oerhört intressant att samtala med femåringar, tioåringar och trettonåringar om.

Min syster och jag tillhör ju samma familj. Är då våra barn medlemmar i samma familj? Eller är de bara släkt. För att släkt är en svagare koppling än familj, det var de alla överens om, om än stark. Och om de nu är familj, kusinerna, varför bor vi då inte ihop, i samma hus? Och mormor och morfar, varför ska de ha ett helt eget hus? De borde ju bo med sina barn. Och C som var på besök, och är det ganska ofta, är han familj? Han har ju en egen tandborste här så då är han väl familj, fast kanske inte hans syster, för hon har sin tandborste någon annanstans. Men A är familj! Men hon är ALDRIG här längre, inte nu sen hon har fått pojkvän, just detta faktum avhandlades mången gång då Systersonen förundrades över det tomma rummet och bristen på As för honom självklara närvaro här.

Samtalet böljade och jag njöt. Tänk att vara så rik, att ha så många kära människor omkring sig, att det kan vara lite svårt att definiera var familjens yttre gränser går. Att det finns många att älska och många som älskar.
Det är fint att höra ihop.


lördag 22 september 2012

Lantbröd med Levain


Ett liten aning grövre bröd är detta Lantbröd.

Det behövs Levain, gjord sedan tidigare, senast kvällen innan, i detta recept.

900 g vatten
12 g jäst
1 kg vetemjöl special
550 g av något/några grövre mjöl. Jag tog 200 g dinkel, 100 g grovt rågmjöl och 250 g lantmjöl
400 g levain
25 g honung
30 g havssalt

Börja med vatten och jäst, tills jästen är upplöst
Tillsätt resten, saltet förutan
Älta på låg hastighet i 10 minuter, eller det dubbla för hand
Tillsätt saltet och arbeta degen i ytterligare 5 minuter.

Lägg degen i en oljad plastlåda
Låt vila i 1 timme
Stjälp ut den 
Vik degen dubbel och stöt försiktigt från vecket och utåt
Vik från ena sidan och gör likadant
Och ifrån andra sidan
Lägg tillbaka degen och låt vila i 50 minuter

Forma försiktigt degen till fyra runda bröd.
För att få den lite smurfiga formen, kavla ut en tredjedel av bullen och vik upp den över den okavlade delen.
Låt dem jäsa på mjölad handduk i ca 70 minuter

Om bröden ska gräddas på en gång, lägg dem på en plåt
Om inte plasta in dem och ställ dem försiktigt i kylen.

Sätt ugnen på 250 grader med en tom plåt på nedersta falsen
Ställ in bröden i ugnens mitt och häll samtidigt en kopp kallt vatten på den varma plåten
Efter 5 minuter, sänk värmen till 200 grader
Efter 20 minuter öppna ugnsluckan och låt ångan smita ut
Efter ytterligare 10 minuter lufta igen
Efter totalt ca 45 minuters gräddning är bröden klara. Knacka på dess undersida, om det låter ihåligt så är de klara.
Låt svalna på galler.


Naturhistoriska museet eller Dinosauriemuseet

Är man 5 år så upptar ganska ofta Dinosaurier en stor del av intresset. Och har man då, som jag, äran att få spendera en dag ihop med två underbara femåringar så är Naturhistoriska Museet ett ypperligt besöksmål.


Det hann lagras väldigt mycket spring i de små benen under den JÄTTElånga bilresan dit. Nu är ju inte detta museum utrustat med närbelägna parkeringsplatser, vilket kanske var bra i just detta fallet. Vi nalkades det raskt med språng.


Det stora solida järnstycket som ligger placerat utanför, var naturligtvis inget järnstycke utan en dinosauriebajskorv. Ytterligare ett exempel på ett av femåringars intressen.


Huset väckte en viss beundran.


Men inte tillnärmelsevis lika stor som dinosaurieskeletten gjorde.


Den lilla dinosaurien som sovit länge, länge och som man inte fick väcka, och som rörde sig lite, lite i sömnen ibland, blev beskådad många gånger och även flitigt och återkommande samtalad om i efterhand. Hur länge kan den sova? Var den riktig? Eller?


Det fanns massor av spännande saker att titta på, klämma på, leta efter etc. 


Det är så fascierande att få upptäcka världen åter och åter igenom barnaögon. Att se vad de fastnar för, vad de vill veta mer om, att bara få flyta med, hjälpa till vid behov och annars bara finnas till hands. Tänk, det är lika roligt varje gång, och väldigt olika beroende av vilket barn som upptäcker just nu.


Även skelett av ännu existerande djur är spännande.


Naturligtvis fick även Cosmonova ett besök, eller rättare sagt två, en film om flygande dinosaurier och en om vattenlevande. 


Det var två mycket trötta gossar som gick ut igenom museets gigantiska dörrar. Så trötta att de inte orkade gå ända till bilen. Men när man är så trött är det ju bra att det är mindre jobbigt att springa, åtminstone om man är fem år, då är det absolut så.

torsdag 20 september 2012

Min allra käraste systerson

Arlandas terminal 4 står kvar. Jag vill bara upplysa om det, för det var nämligen på håret idag. Mina underbara gossar fungerar utmärkt här lite på landet. Även var för sig i mer civiliserade områden och emellanåt även i dylika tillsammans. Men lägger man därtill spänd förväntan och sysslolös väntan så blir läget en aning annorlunda. Men som sagt, terminalen står kvar och ingen kom till skada.


Den vi väntade på var Min allra käraste systerson, 5 år fyllda, och för första gången ensamresande tvärs över landet. Då bilder säger mer än ord så behöver jag nog inte orda mer om hur stolt den gossen var när vi väl möttes.


Han skulle, trots trägna erbjudanden om assistans, själva framföra sin svartrandiga, helsvarta väska.


Behovet av kramkalas avbröt promenaden till bilen med jämna mellanrum och det var det ingen som hade det minsta emot. Ingen av dessa ungherrar stod dock stilla på samma fläck särskilt länge, därav de något blurriga bilderna. Men eftersom de ändå väl beskriver hela sinnestillståndet hos alla inblandade valde jag ändå att ta med dem.


Sedan begav vi oss hemåt med fyra underbara pojkar i vår vård. Det kommer utan vidare att bli en livad helg!

onsdag 19 september 2012

Fisksoppa och romantik

Att skynda hem från jobbet för att äta fisksoppa med maken som har lämnat landshövdingar, kommunchefer och andra potentater för att äta lunch med mig. Det är vardagsromantik tycker jag.


Fisksoppa
6 port
smör
Chilipulver
1 purjolök, strimlad
4 vitlöksklyftor, finhackade
4 morötter, slantade
1 dl grädde
1,5 l buljong
600 g fisk av blandat slag, jag hade lax och torsk, skuren i centimeterstora kuber 
5 tomater, skurna i bitar
100 g räkor
salt och peppar

Smält smöret i en gryta tillsammans med chilipulvret
Häll i purjo, vitlök och morötter och fräs ihop en stund
Tillsätt grädde och buljong
Låt puttra ihop i 10 minuter på svag värme
Tillsätt fisken
Låt puttra ytterligare 15 minuter
Tillsätt tomater och räkor och låt soppan bli varm
Smaka av med salt och peppar

Servera med ett gott bröd.


Mattrasehalsband


Det här roliga halsbandet hittade jag på en marknad i Portugal och jag kunde bara inte låta bli att köpa det. Dels för att det var trevligt, dels för att det var billigt och dels för att det får mig att tänka på dem som besitter en hög klippta mattrasor men inte väver så mycket mattor, eftersom det är gjort av just mattrasor. Ett fiffigt exempel på vacker återvinning. Och nu har jag dessutom hittat kläder i min garderob som passar till, så att det får komma till användning och inte enbart pryda sin krok bakom dörren.

tisdag 18 september 2012

Vinterekipering

Trots att detta är min fjortonde vinter som mor, och man nog kan tycka att jag borde kommit till insikt om sanningen vid det här laget, så blir jag lika överrumplad varje år av hur tidigt folk vinterekiperar sina telningar och därmed även hur tidigt butikernas utbud glesnar.

Barnen har däremot lärt sig detta efter tidigare års lätt panikartade jaganden, så efter lite påtryckning ifrån Äldste for han och jag till staden denna eftermiddag och kväll och sökte med ljus och lyckta efter något som skulle falla unge herrn i smaken, finnas i rätt storlek och vara av god kvalité. För även om jag är sent ute så vill jag att just vinterkläder ska vara varma, bekväma och vattentåliga. Vem tycker att det är roligt att leka ute dagarna i ända om man är kall, stel och blöt? Och ska man ha dessa kläder vareviga dag i ett halvår så är det ju bra om de är funktionella, kan jag tycka. Och bevisligen har det fungerat, sen ankomst till trots, för gossarna trivs ute, även vintertid

Är man nu på tumanhand med en trevlig ung man så går man där och strosar, provar kläder, pratar om livets väsentligheter, skrattar. Och när han föreslår en fika klockan åtta på kvällen kan man ju inte motstå. Det är ju en ära att få umgås på detta vis. Och om man befinner sig i ett köpcentrum där alla fikamöjligheter stänger just vid åtta så blir man så glad när man inser att Kvantum startat fik och även om möjligheterna att sitta är i den gång där alla shoppare passerar, så är det ändå mysigt bara för att man har det bästa av sällskap.



måndag 17 september 2012

Det sköra livet

Vissa dagar är livets skörhet väldigt påtagligt. Tiden hejdar sig en stund. Sorgen är ofrånkomlig och fruktansvärt närvarande. Förmågan att lindra så liten.

Det är sådana tillfällen som ruskar om, som gör mig tacksam för de små sakerna.

Tacksam över att jag får pussa den skrapade lilla handen, torka tårarna på den lätt smutsiga kinden och se ryggen på den ivägskuttande pojken.



Att få hjälpa till med pianoläxan, att lyssna på de nogsamt framklinkade tonerna


Att vara tillsammans med den hemmavarande, febrige sonen. Att bara vara där tillsammans, stanna upp och titta på honom utan att han märker det för att han är så långt inne i sin bok. Att jag får vara där och uppleva detta, det är jag tacksam för.


Att ostört få knåda en deg i vilken jag kan trycka in mina känslor, de som snurrar runt i mitt sinne. Och samtidigt få be en bön för dem som just nu är i sådant oändligt stort behov av tröst.

söndag 16 september 2012

Den flygande bokrullen


Tänk att det gavs tillfälle att gå på konsert alldeles gratis med ett band jag annars brukar betala för att lyssna på. Den chansen gick bara inte att missa.

Den flygande bokrullen spelar Klezmer, riktig ompa bompa musik när den är som allra bäst. Musik som får det att spritta i benen och som man blir alldeles kvillrigt glad av. Herrarna hanterar en mängd instrument till förfining och även på en hel del oväntade och förunderliga vis och sköna busvisslingar ingår i musiken. Får du någon gång chansen så rekommenderar jag att gå och lyssna på dem. De är bra på skiva men underbara live.



lördag 15 september 2012

Morgonstund har ....

När Yngste väckte oss 06:35, meddelade oss att han nu varit vaken jättelänge och därmed var ytterst nära svältdöden, kan man väl inte riktigt säga att vi flög upp ur sängen. Snarare försökte vi beveka gossen att komma och lägga sig emellan oss och mysa lite. Men det är tydligen en absolut otänkbarhet när man är nära svältdöden. Så det var bara för föräldrarna att att byta sängvärmen mot kofta och fårskinnstofflor och pallra sig ut i köket för att i kärlek se om sonens behov så att han kunde undkomma svältdöden.

Det visade sig vara en solig morgon och även solig, om än lite sömndrukna, humör runt omkring bordet. Även Mellan förenade sig med oss i vår kamp mot svälten. Vi tände ljus, åt lite vad som behagade var och en. Havregryn med honung och mjölk behagar mina söner, te och en macka med avocado, skinka, paprika, gurka och örtsalt behagar mig, maken behagas av vad som på morgonen, förutsatt att det serveras med kaffe.

När vi så satt där och småpratade om livet, veckan och lite av varje kom vi på den briljanta idén att packa en matsäck, eftersom vi nu jobbade aktivt emot svält, och ge oss ut i solen och skogen. Husets tonåring lämnade vi sovande med en lapp bredvid sig där det stod var vi var.


Mimmi fick äran att följa med, hon är riktigt duktig på att promenera vid det här laget.


Vi hittade goda svampar.


Och vackra svampar.


I vår familj bjuder traditionen att fika skall inmundigas på den högsta stenen som står att finna, dagens var inte gigantisk men den blev godkänd. Så blev även den varma svartvinbärssaften och bullarna.


Lite vila på maten så där vid tiosnåret är inte så dumt.


Vi hittade vildsvinens pöl. Det var jättespännande! Vi fick lov att smyga en lång stund därefter, bestämde Yngste, så att vi inte riskerade att väcka några svin ur deras nyfunna slummer..


Ett naturligt litet Bonsaistileben fångade min uppmärksamhet, bestående av pyttesmå granar, en lite tall och en liten björk i en gammal murken stubbe. Den hade jag gärna plockat med mig hem om jag kunnat. 


Men jag fick en blåklocka att ha i håret istället. Och det var inte illa det heller, i september, tycker jag. Där någonstans ringde Äldste och undrade var vi höll hus och vi vände hemåt igen. 

Tänk vad man kan hinna med, bara man får lite hjälp på traven att komma upp ur sängen i tid.

fredag 14 september 2012

Filosofiska betraktelser på tåg

Detta inlägg blir helt och totalt bildlöst. Jag får försöka skriva så målande jag kan istället.
Jag sitter och tittar ut genom ett fönster någonstans i västra Sverige. Ut på böljande åkrar med runda, och av solens hjälp gyllenglänsande, halmbalar. En rödmålad lada med stor grön dubbeldörr högst upp på körbron står i änden av en åker och bredvid en pampig vit mangårdsbyggnad. Det var nog en rik gård när huset byggdes, nu verkar de inte ha råd med målarfärg, eller så har de bara något annat än att måla för sig.

Anledningen till att jag sitter här och betraktar en vacker omgivning är att jag sitter i ett tåg som har fått problem och därmed står ohjälpligt stilla allt emellanåt. De gör en omstart på systemen, säger de, detta verkar behövas göras ungefär var fyrtionde minut. Jag kommer att missa min anslutning. Men jag är glad för att de stannar där utsikten är vacker.

Dagen har åter spenderats i Göteborg med nya anställningsintervjuer. Ett spännande och utmanande jobb, att få möjlighet att ge rätt jobb till rätt person. Ibland är det dock så svårt att välja, eller snarare svårt att välja bort, när det finns flera som skulle göra jobbet bra, och som så gärna vill, vill väldigt mycket. Då önskar jag att jag hade fler tjänster som skulle tillsättas.

På min chefs inrådan tog jag denna gång tåget istället för flyget då han menade att det är bekvämare, det går bättre att jobba under resan och slutligen det tar ungefär samma tid i anspråk
.
Han hade rätt på punkt ett, det är bekvämt, då priset mellan första och andra klass skilde 24 respektive 52 kronor, slog jag till och sitter mycket riktigt bekvämt i första klass. Internet ingår dessutom i priset, annars kostar det 99:-, så där gjorde jag ju en ren vinst båda riktningarna.

Punkt två stämmer också, det går utmärkt att arbeta på tåget. Helt oavbruten har jag gått igenom alla detaljer i ett Hängavtal, en hel massa ansökningar, min mailbox mm . Men på grund av att punkt tre inte stämmer, nu är det ju så att min chef inte kunde ha en aning om att detta tåg ideligen kräver omstarter så det lägger jag honom inte till last, så har jag betat av allt arbete jag hade med mig. Nu återstår inget övrigt för min färd än att blogga och läsa andra trevliga bloggar så klart. Sämre kan man ju i och för sig ha. Det kunde vara svinkallt, jag kunde haft ståplats, tåget kunde stannat bredvid en bergvägg, ja det finns mycket som kunde varit sämre.

Det finns dock en väsentlig sak som kunde varit bättre. Jag kunde ha varit med min familj! Om de varit här eller jag varit där spelar ingen större roll, bara vi fått vara tillsammans. Det är det värsta med tjänsteresor. Samtidigt som det är vid sådana här tillfällen jag får möjlighet att reflektera över hur bra jag har det i mitt liv. Jag har en man som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Jag har välsignats med tre underbara, sinsemellan oerhört olika, söner, stoltare mor är nog svårt att finna. Och jag har ett intressant, utmanande och utvecklande jobb och samtidigt privilegiet att kunna vara hemma när barnen kommer från skolan och att få njuta av deras närhet, inte alltid deras sällskap, men vi finns där, nära varandra på eftermiddagar och kvällar.

Att det blev så bra!

Nu rullar dessutom tåget igen om än långsammare än Snabbtåg normalt ska färdas spåret fram, men det rullar, och åt rätt håll, så jag är på väg hemåt.


(För övrigt anser jag det förunderligt att Bloggers rättstavningsprogram inte innehåller ord som Blogg, Bloggar, Blogga etc)

torsdag 13 september 2012

Besök på Güntherska hovkonditoriet

Ibland så uppstår luckor i tiden, oplanerade stunder, när man på något vis ska spendera en stund innan något annat börjar. Idag fick vi en sådan stund som varade en hel timme och dessutom i staden. Fyra viljor funderade en stund gemensamt innan samförstånd nåddes. Vi valde att tillbringa vår timme på Güntherska hovkonditoriet, nya ägare och fint renoverat och jag lovade bjuda på fika. Mitt unga sällskap var inte direkt svårövertalade.


De var förtjusta!
Sammanfattningen av stilen var att den var gammaldags, modern och mysig på samma gång och jag kan helhjärtat instämma i de omdömena. 


Bakverken är fantastiska både till utseendet, smaken och innehållet. Och allt görs från grunden.


Kaffet får man i en söt liten kanna, mjölken i en annan och porslinet är fina, tunna gamla koppar och vackra fat av blandade sorter.


Den enda, men dessvärre ganska viktiga, detaljen som drog ned upplevelsen ifrån topp till något lägre var personalen. Inte otrevliga men definitivt inte trevliga, bara ointresserade av gästerna, de utförde sitt arbete korrekt men utan känsla.

Man kan undra varför bagarna utför sitt arbete synligt, bakom en glasskiva i brösthöjd, ifall de inte vill prata med gästerna och ser direkt besvärade ut när barnen kommer fram och tittar på vad de gör. Och hu vale ifall småglina skulle drista sig till att fråga något! Då gällde det att svara kortfattat, meningslöst och utan ögonkontakt för att minimera risken för ytterligare frågor.

Trots allt är Güntherska värt både ett och två besök om man har vägarna förbi och om man kan ha överseende med ointresserad men duktig personal.