Blott skolbarn

"Mamma, nu kommer jag nästan inte att vara hemma mer!"

Deklamerade en stolt, finklädd och välkammad, så välkammad som det går i alla fall, Yngste vid frukosten denna livets första skoldag.

"Bara lite på eftermiddagarna."

Modershjärtat gladde sig åt gossens glädje, njöt av att det var något storslaget som skulle ske och samtidigt en liten hård klump där någonstans, i hjärtat. Min lilla pojke, min yngsta, nu skoldags, så stor. Nu är alla mina pojkar skolpojkar. Småbarnsåren, de underbara, slitiga, livfulla och så till bredden fyllda av nära, är förbi, obönhörligt. 

Nu blir det nära på annat vis, men glesare. De står mer och mer på egna ben, precis som det ska vara. Blir mer och mer oberoende av mig, precis som det ska vara. Visar mer och mer det de rustats med i småbarnsåren, precis som det ska vara. Jag vet att det ska vara så här. Jag gläds över utvecklingen och samtidigt har jag en liten biklang, en gnutta vemod där i hjärtat någonstans över den tid som flytt.

Jag är så oerhört tacksam över att jag fått mina barn, mina tre fina pojkar. Att jag fått uppleva deras småbarnsår, det har funnits tillfällen som kunnat avbryta detta abrupt. Att vi haft förstånd att ta vara på denna ljuvliga tid som jag nu kan bevara i mitt hjärta. Tacksam för det jag haft, för det jag har och förväntansfull inför det som ligger framför.